En måndagsmiddag på femtiotalet

En bjällra klingar och strax efteråt hörs min pappas starka stämma nedanför trappan.
– Lulli!! Vi ska äta!
– Ja, Vi kommer! Vi ska bara!
Min kamrat Ulla ska få stanna över middagen idag. Vi är mitt inne i ett kortspel.
– Mariiie-Louiiiise! Vi äter nu!
Ulla blir förskräckt och jag ser att han tror att min pappa är jättesträng men jag har förklarat för henne att han inte alls är sträng. Han bara låter så när han blir otålig. Mina föräldrar och båda äldre systrarna Helena och Elisabeth står runt bordet när vi kommer. De har hjälpt mamma i köket. Det är en vit duk på bordet som är dukat med vardagsservisen med blå rand och silverbesticken som mina föräldrar fick i bröllopspresent med deras respektive vapen på. Bordet är rymligt och stolarna stickiga från svenskt Tenn klädda med svart tagelväv. Över bordet hänger en stor kristallampa med en spegelskiva där man se alla upp och ner, som mamma ärvde när min mormor dog förra året. På väggarna hänger oljemålningar som min mamma gjort av oss och pappa och några som hennes konstnärsvänner gjort som hon bytt sig till. Utmed väggarna står gustavianska vita stolar. De spröjsade fönstren har gardiner i provensalskt mönster. På bordet står en bukett tulpaner, en vatten karaff, en flaska lättöl, en korg med hårt bröd, en ost under ostkupan och smör fint upplagt med smörspaden. Servetterna ligger prydligt hopprullade i servettringarna vid våra platser.
Mamma och pappa sätter sig mitt emot varandra. Jag sitter bredvid mamma och mitt emot Elisabeth som sitter bredvid pappa. Helena sitter på kortändan vid mamma och pappa. Hon är ivrig att berätta något som hänt i skolan. Ulla sitter på andra kortändan bredvid mig och Elisabeth. Hon är alldeles tyst. Hon är inte van att man börjar äta hårt bröd före maten och inte heller att någon pratar så högt och ivrigt. Idag ska vi äta rimmad tunga, potatis, blomkål och en rödvinssås. Tungan blev över från igår när vi hade släktingar på middag. Mamma har dukat fram fatet med huvudrätten på ett rullbord som rullas ifrån köket. Ulla tittar förfärad på tungan. Det brukar hon inte äta hemma hos sig. Hennes båda föräldrar jobbar på ASEA som ingenjörer och kommer hem sent. De är från Norrland och äter under tystnad. Ofta köper de modern djupfryst mat som de värmer i ugnen. I Ullas matsal bygger hennes pappa en tv, så nu äter de alla mål i köket. Till efterrätt får vi konserverad guaves med kolasås. Det är en mycket exotisk frukt, som mamma upptäckt och som finns konserverad på burk. Det är jättegott. Ingen vuxen säger längre, det som vi som yngre så ofta hörde:
”Om ni inte äter upp maten blir det ingen efterrätt!” Vi äter numer alltid upp maten. Däremot händer det att de säger
”Inga stöttor under nya hus” om vi lutar oss med armbågarna på bordet.
När vi är färdiga torkar vi oss om munnen med de vita servetterna och rabblar snabbt.
– Tack gode Gud för maten Amen! Tack mamma och pappa för maten. Ulla tar i hand och niger och tackar mamma och pappa. Sen hjälps vi åt att duka av. Elisabeth erbjuder sig att diska idag, eftersom jag har en kompis hemma och mamma ser lite trött ut. Om ett par år ska min pappa köpa vår första diskmaskin för att själv slippa diska. TV dröjer det många år innan de skaffar och bil skaffade de sig aldrig.