Lärare utan frihet

De senaste årens mätresultat från PISA och TIMSS har bekräftat det som lärarna har vetat sedan länge: det har blivit allt svårare för en lärare i den svenska skolan att göra ett bra jobb. Lärarnas tid har slukats upp av en byråkratisk administration och detaljerad dokumentation som krävt mycket men gett tillbaka litet.

De ekonomiska villkoren har blivit allt sämre. De svenska lärarnas löner hör numera till de lägsta i Västeuropa. Samtidigt har den arbetsplatsförlagda lärararbetstiden utökats. Kostnaderna för svenska lärares fortbildning ligger på bottennivå. I många kurser får eleverna gå utan läroböcker, och i de kurser där eleverna verkligen har läroböcker måste böckerna i regel lämnas tillbaka till skolan efter avslutad kurs.

Många hoppades att undervisningen skulle få ett lyft av it och datanätverk. Nya spännande interaktiva datorprogram skulle kunna ge eleverna en stimulerande och individuellt anpassad undervisning i alla ämnen. De förhoppningarna har i stort sett kommit på skam. I stället har skolorna fått en it-undervisning som koncentrerats till gymnasiets teknikprogram, och i skolorna i övrigt har kraven från nya datorprogram för skoladministration och kontroll ytterligare ökat lärarnas administrativa börda. Lärarprofessionen får allt svårare att råda över sin egen arbetssituation.

Den prekära situationen i skolorna reflekteras i elevernas studieresultat. 2013 års PISA-undersökning visade att Sverige, av alla OECD-länder, hade den mest negativa utvecklingen i elevernas kunskaper i matematik, läsförståelse och naturkunskap. Lärarnas pressade arbetssituation har också fått andra återverkningar. Kontakten med eleverna blir ofta lidande. Svenska skolor har den högsta frekvensen av sena ankomster av alla OECD-länder. Skolk och dålig arbetsro i klassrummet är alltför vanliga företeelser.

Försöken att komma till rätta med problemen har dominerats av de stora aktörerna i skoldebatten. Oavsett partitillhörighet har en extremt marknadsliberal höger och en gammelsocialistisk vänster tävlat i att skylla på varandra. Både kommunaliseringen av skolan 1991 och friskolereformen 1992 ges skulden för skolans sjunkande resultat.

Slagväxlingen mellan vänstern och högern har inte för skoldebatten framåt. Skolpolitiken har hamnat i ett dödläge med fastlåsta positioner.

Folkpartiets skolpolitik sedan 2006 har kryssat mellan de olika aktörerna i skolans värld med växlande resultat. Några välbehövliga reformer har gått av stapeln utan gnissel, medan andra har stött på patrull.

Johan Wennströms nya bok Lärare utan frihet. När vänstern och högern kidnappade lärarprofessionen ger ett nytt oväntat perspektiv på den svenska skolans problem. Han menar att olika extrema tankeriktningar både till höger och till vänster fått ett avgörande inflytande över skolan, och att de tankeriktningarna i samverkan format skolan och framkallat skolans haveri. Lärarnas identitet och autonomi har underminerats från både vänster och höger.

Johan Wennström har skrivit en viktig bok. Den bör läsas av alla, inte bara av lärarna.

Clas Örjan Spång

 

Har svensk skolpolitik svikit sina ideal?

Efter all debatt som förekommit i svenska media efter PISAs chockrapport vill jag nu göra en tillbakablick. Jag har sedan mitten av sjuttiotalet arbetat som låg och SFI-lärare och sett reformer och trender komma och gå i en allt snabbare takt. Jag har också haft möjlighet att jämföra skolor i andra länder och hur deras skolsystem förändrats genom åren eftersom jag har nära släktingar i Tyskland och Frankrike och dessutom vänner i spansktalande länder.

Sveriges folkskola en stolthet Jag började skolan 1951. Skolan var då statlig utom med några få undantag. Den privata skolan blev allt mindre efterfrågad, eftersom vår svenska skola ansågs vara en de bästa i världen. Förskolan eller lekskola som det då kallades var då inte obligatorisk men en grannfru lät mig som treåring få delta i lekverksamhet med kvarterets barn. Som sexåring fick man delta i lekskolelokaler. Alla som inte var småskollärarinnor (lågstadielärare) var strängt förbjudna att syssla med läsinlärning eftersom detta ansågs försvåra arbetet i första klass, då man ansåg att barnen borde vara på samma nivå. I småskolan dåvarande lågstadiet som omfattade de två första klasserna var det endast ljudningsmetoden som användes, vilket för mig var mycket ansträngande eftersom jag var van att tänka i bilder. Högläsning och utantill träning av psalmverser var ett återkommande moment. Mina föräldrar som båda gått i privatskolor som små, ansåg att folkskolan var en bra skola, där alla hade möjlighet att komma till sin rätt. De ansåg också att det var en tillgång för barn att träffa barn med annan bakgrund. Alla barn bodde i närheten av skolan.Vad gällde föräldrars status och yrken så var förorterna mer heterogena än nu. Invandrade familjer var mycket få. Betyg sattes från första klass, men det upplevdes av de flesta som ett kvitto och respekt för det arbete som man som elev lagt ner för att lära sig. Efter fjärde klass fick de som ville, söka till läroverk eller flickskola. För oss som var födda -44 och -45 blev konkurrensen hård eftersom våra kullar födda i slutet av kriget var extremt stora. Då liksom nu var flickor mer pliktskyldiga i skolan och fick bättre betyg. Detta löstes genom att kräva lägre gränsbetyg för pojkar än för flickor vid dessa intagningar. Många i vår årskull och årskullarna efter fick om de missade intagningen i fyran eller femman fler chanser efter sexan eller efter avslutad folkskola i t.ex folkhögskola eller vuxenskola där man kunde läsa in och komplettera teoretisk utbildning senare.

Betygsättningen på femtiotalet I småskolan var det ytterst ovanligt att någon fick lägre än B eller B? som var godkänd eller Ba icke utan beröm godkänd. För att uppmuntra någon som verkligen lagt manken till kunde läraren sätta ett plus efter eller för att varna någon som skulle kunnat ansträngt sig mer ett ? efter. Till fjärde klass hade betygsskalan utökats med AB, a och A. Fortfarande förekom A bara i Uppförande och ordning vilket så gott som alla fick eftersom respekten för fröken Annefors i mina två första klasser och fröken Bredlund i de tre nästkommande var sådan att de flesta betedde sig lugnt och städat. Värre blev det under tonårstiden där B i ordning drabbade mig på grund av sen ankomst flera terminer. Jag blev en gång hotad att få C i uppförande vilket var något oerhört. För mig fungerade ändå dessa betyg som en morot genom hela skoltiden. Detta berodde nog på att mina föräldrar värdesatte dem och min pappa höll ett litet tal på avslutningen som var den dag man fick betyget. Talet höll han oavsett om betygen ej var lysande. Det blev ett erkännande för det jobb man lagt ner. Alla våra betyg fanns fortfarande prydligt sparade i min pappas skrivbord efter hans död. Lärarna fick möjlighet att differentiera betygen eftersom de kunde komplettera betygen med + eller – eller ? .Även om man inte alltid tyckte betygen blev helt igenom rättvisa kände man som elev respekt för den tankemöda det innebar att sätta dessa betyg och det var ytterst sällan som någon klagade.

Femtiotalsskolan och behållningen nu . Fortfarande minns jag min småskollärares fantasifulla och målande berättelser ur bibeln. Trots det hopplösa utantillträningen av psalmverser så poppar de upp i huvudet på mig som sjuttioåring som den fina poesi de faktiskt är. Jag har heller aldrig fått en mer målande historieundervisning än den jag fick av Hanna Bredlund under fyran och femman! Hon utgick från kungarna som man gjorde på den tiden, men de blev levande personer av kött och blod med tankar och beslut. Läsåret avslutades med en inlevelsefull teaterföreställning för föräldrarna. Jag fick på detta sätt både bli Engelbrekts fru och drottning Kristina som barn.

Ett eget klassrum och bänk Genom hela min skoltid i sammanlagt fyra skolor från första klass till sista ring hade jag alltid ett fast klassrum med en egen bänk. Ämnen som idrott, slöjd och senare teckning, musik kemi och fysik försegick dock i andra klassrum. Att ha en egen bänk och ett eget klassrum i stället för ett skåp skapade en trygghet. Även i realskolan och gymnasiet var det lärarna som fick förflytta sig till oss istället för vi till dem. Detta skapade en trygghet och ett lugn. Jag var själv lite udda speciellt i tonåren och blev ibland utsatt för mobbningsskämt. Att virra runt mellan skåp och olika klassrum hade skapat större grogrund för mobbing och fått mig ännu mer okoncentrerad. Splittrad kände jag mig ändå av alla tankar som snurrade i huvudet. Skoltiden tog mig två år extra trots att jag aldrig gick om, eftersom jag fick söka om i femte klass och kom in i flickskolelinje. Även där gick man fem år istället för fyra. Detta var jag inte ensam om. Eftersom jag hade en släng av dyslexi men ändå var intresserad av många skolämnen passade det mig bra och jag hann att reflektera över den kunskap jag fick och även utveckla intressen vid sidan om.

En liten jämförelse med Frankrike och Tyskland. I Frankrike kan barn börja i Ecole Maternelle från 2½ års ålder. De har en lång tradition av pedagogisk förlästräning och förmatte träning och långa skoldagar uppblandad med lek. Till min förvåning har jag sett mina franska anhöriga lära sig skrivstil redan vid 4-5-årsålder. Till skillnad från i Sverige har de skarpa gränser mellan den pedagogiska tränaren, dvs läraren och den som hjälper till. De har större grupper, mer ordning, stängda dörrar för föräldrar och utomstående förutom på avslutningar och utflykter. Barnen är i skolan från halvnio till halvfem med avbrott för två timmars lunch och lediga onsdagar. Då kan eleverna läsa hemspråk eller syssla med sina specialintressen vilket föräldrarna tar ansvar för. Lärarna kan dessa tider ägna sig åt fortbildning. Redan de små barnen byter lärare och en del av sina skolkamrater varje år. I riktiga skolan vid fem års ålder får man betyg varje år och omdömen regelbundet. Skolan är statlig men problemen liksom här är att bostadsområdena i storstäderna blir alltmer segregerade och därför även skolorna. Man har beslutat att korta skoldagarna och ta bort den lediga onsdagen, vilket många fransmän ogillar eftersom den dagen givit barnen ett lugn och en möjlighet till åẗerhämta sig..

I Tyskland har man fram tills nyligen haft ovanligt korta skoldagar nämligen endast på förmiddagar, ingen skollunch och varken barnomsorg eller förskola före sex års ålder och ej heller fritidsverksamhet. Detta försvårade länge för mammor att förvärvsarbeta. De sista åren har man byggt ut hela barnomsorgen med Sverige som förebild dvs såsom barnomsorgen såg ut före de sista årens stora nerskärningar. Skolsystemen i Tyskland är för övrigt rätt lika det som vi hade förut. I Tyskland styrs skolorna regionalt. I katolska områden finns fler katolska skolor. Skollov och terminsindelning skiftar också regionalt men grunden för läroplanerna tycks vara gemensamma i hela Tyskland.

Mitt barnbarns skolval Jan Björklund påpekade i SvD i lördag att man inte kan skylla det fria skolvalet för de dåliga resultaten i PISA och nationella proven när man vetenskapligt undersökt sambandet. Efter ett samtal med min dotter om mitt tvååriga barnbarn ställer jag mig ändå vissa frågor! Redan som tvååringar har min dotters son och ett grannpars jämngamla dotter ställt sig i kö till en trespråkig montessoriskola för att garantera en hög pedagogisk nivå, trots att de fick börja i en fantastisk förskola i ett lummigt område fullt med möjligheter för barnen att inspireras i och dessutom i närheten där de bor. Jag konstaterade skämtsamt att,– det val som i min barndom gjordes i fjärde klass då barnen skulle fylla elva, görs nu istället när barnen är två år och då helt och hållet av föräldrarna! Var det så vi egentligen ville ha det?

Har Grundskolan svikit sina ideal? När politikerna började montera ner ett väl fungerande skolsystem i och med enhetsskolans och därefter grundskolans införande för att öka jämlikheten och allas lika chans har det tvärt emot deras intentioner lett till dess motsats. Sen grundskolan infördes har vi sett en allt större segregering på grund av för det första ökade bostadspriser som gjorde att man i vissa områden bara hade möjlighet att bo om man hade ett visst kapital för att köpa sin bostad! För det andra skolpengens införande som innebär att skolpengen följer med barnen som flyttar till populära skolor! För det tredje kommunaliseringen. Mitt barnbarn som bor i ett av de s.k. privilegierade områdena nära innerstan får en utmärkt barnomsorg som jag hans mormor inte fick . Trots det tycks det som om han mer än någon generation under det sista sextio åren är beroende av sina medvetna föräldrar för att vara garanterad en bra och trygg skola !

 

 

 

Folkhemmet och NPM

Folkhemmet och New-Public-Management

Finns jämvikten för samhället i folkets trygghet och det statliga omhändertagandet
eller finns det i den fria konkurrensen och individens konsumtion i utbud och efterfrågan?
Detta frågar jag mig efter att ha läst Stefan Lövfens debattartikel i DN den 15/11 och svaret på den den 19/11 av Steven Kelman och Klas Eklund, författare till socialdemokraternas ekonomikurs.

Var det mest demokratiskt att ha statlig militär där varje manlig medborgare förväntades göra sin värnplikt, allmänna sjukhus med ofta lång väntetid, en statlig järnväg, post och skola välskött i min närhet med bra kvalité som jag betalat för genom min skatt?
Är det mer demokratiskt och ekonomiskt effektivt med yrkesmilitärer i olika affärsområden, bemanningsföretag som anlitas för billigast pris för att sköta våra gamla, våra sjuka, järnvägens, tåg, räls och snöröjning, postutdelning som priskonkurrerar med följden att flera brevbärare springer för olika postföretag färre dagar i våra trappor med brev. Har skolans undervisning blivit mer effektiv av skolpengen och privat skolägande där skattepengar via skolpengen placerats i riskkapitalägande och betyg dumpats för att locka fler elever? Där lärare tvingats visa ‘fina resultat’ och bortse från problemen för att locka aningslösa föräldrar och elever och stöta bort de icke önskvärda. Valfriheten blev större men för vem och till vilket pris.

Ekonomerna Klas Eklund och Steven Kelman skriver i DN att allt detta var nödvändigt. Staten, det offentliga kostade för mycket, nästan halva vår budget. Sverige riskerade att gå i konkurs. New Public Management var vår frälsning i såväl privat som offentlig sektor redan under 1980 och 90-talet inte bara i Sverige utan även i Frankrike, Australien, Nya Zeeland och Norge. Trots mer eller mindre stora missförhållanden inom alla de sektorer där detta tillämpas framhärdar rapporter med jämna mellanrum hur kostnadseffektivt det varit och att gemene man har det bättre ekonomiskt, kunskapsmässigt och psykologiskt och vi som tar del av detta vill så gärna tro att det är så. Samtidigt har unga människor aldrig haft så höga lån som nu på grund av skenande bostadskostnader i de områden där jobben finns. Försvaret i Sverige har nästan försvunnit. Skolans resultat och lärares och elevers kunskaper har sjunkit enligt internationella mätningar trots att lärares och elevers utbildningstid har ökat. Alltfler avslöjanden uppenbaras om finansrävar som gjort stora vinster på att skolor och äldreomsorg gått i konkurs och om bristande underhåll av järnväg där enskilda individer kommit till skada på grund av olyckor där ingen tar på sig ansvaret. Alltfler unga klagar på stress inom skola, omsorg och bemanningsföretag.

Jag frågar mig kan man verkligen tillämpa samma ekonomiska teorier om utbud och efterfrågan vad gäller försäljning av strumpor, glödlampor och bilar å ena sidan och kunskap, vård av människor och skötsel av gemensam egendom som en tågräls??! När man beräknar människors levnadsstandard räknar man med bostadskostnader och lånen för dem, följderna som drabbat människor på grund av en allt större segregation i boendet och skolor, den ökade ungdomsarbetslösheten och sjunkande skolresultat, de stressrelaterade för tidigt insjuknande eller olyckor till följd av kortsiktiga planeringar för de som får jobb. Hur har dessa mätningar av resultat som Steven Kelman och Klas Eklund skriver om gjorts??? Har överhuvudtaget några vetenskapliga mätningar som även tar in sidoeffekterna av New Public Management gjorts. Sidoeffekter som t.ex ökade löneklyftor, ökade boendekostnader, investering av riskkapital som urholkar vårt gemensamma pensionsägande, kommunikation och välfärd, en utveckling, som snarare påminner oss USAs eller om det går ännu längre om Rysslands situation. Är det den färdriktning vi vill ha i vårt land?!
Marie-Louise Jägerskiöld Spång, lärare och fil kand

Elisabeth

Meine Schwester Elisabeth wurde 1942 in Bromma, einem Stockholmer Vorort geboren. Sie war die mittlere von uns drei Schwestern. Meine älteste Schwester Helena erinnert sich bis heute daran, wie sie als Vierjährige einmal längere Zeit auf einer Quarantänestation im Krankenhaus verbringen musste und dann, als sie endlich wieder nachhause durfte, von ihrer kleinen zweijährigen Schwester Elisabeth damit empfangen wurde, dass diese ihr ihren Lieblingsteddybären schenkte. Selbst war ich die jüngste der drei Schwestern. Schon in meinen frühesten Kindheitserinnerungen erscheint Elisabeth als eine freundliche und fürsorgliche Person, obwohl sie nur zwei Jahre älter war als ich. Als Fünfjährige übernahm sie schon die Verantwortung für mich im Kindergarten – ich war damals drei Jahre und eigentlich noch zu jung, durfte aber dank ihr trotzdem mitkommen. Wir wuchsen in einem Villenviertel auf. Unser Vater war Dozent für Geschichte, Archivar und versuchte sich zweitweise als Autor, unsere Mutter war Künstlerin. Elisabeth kümmerte sich oft um uns jüngere Kinder in unserem Viertel, und im Sommer, wenn wir im Elternhaus unserer Mutter auf dem Land waren, spielte sie viel mit ihren kleineren Cousins. Schon früh wurde sie ein ungewöhnlich einfühlsamer Mensch der sich für die Schwächsten einsetzte.

Nach dem Abitur Anfang der 1960er Jahre studierte sie Psychologie an der Stockholmer Universität und arbeitete dann einige Jahre als Kinderpsychologin im Erikastift, einer Einrichtung für behinderte Kinder. Bald engagierte sie sich auch in der Flüchtlingsarbeit bei der Hilfsorganisation IM, das ist ein gemeinnütziger schwedischer Verein für Entwicklungshilfe, der damals auch im kriegsgeplagten Europa aktiv war. Für IM arbeitete sie in Schweden und Berlin, wo sie Ende der 1960er Jahre Peter kennenlernte. Aber Elisabeth zeichnete sich nicht nur durch dieses Engagement aus. Sie hatte auch einen wunderbaren Humor und eine Art im Umgang mir anderen, die Schwermut in Freude und Lachen verwandeln konnte. Viele meiner Cousinen und ihre Freunde finden das auch und erinnern sich mit großer Wärme an sie, obwohl manche sie seit vielen Jahren nicht mehr getroffen haben.

Als Erwachsene haben wir Schwestern uns weiterhin im Sommer gemeinsam mit unseren Kindern und Enkelkindern getroffen, immer mit Sympathie und Freude, obwohl sie meist diejenige war, die zwischen all den Sprachen übersetzen musste, die bei diesen Treffen gesprochen wurden.

Sie war ein gebildeter und belesener Mensch und jemand, der nicht beim ersten Hindernis aufgibt. Was sie ganz besonders in den letzten Monaten ihrer Krankheit unter Beweis gestellt hat.

Wir sind zu Krankenhaus nach den Mittagessen am Pfingstmontag gekommen. Das wurde ihr letzte Tag am Leben. Ich habe dann gesagt.
– Das hast du wirklich nicht verdienst! Elisabeth aber hat zufort geantwortet, das
sie ein gutes Leben gehabt hat. Sie hatte ihre beide Söhnen grossvaxen sehen und dazu ihre beide zehr beliebte Enkelkinder folgen können.

Für uns alle die ihr nahe standt hat sie eine grosse Lücke hintergelassen.

Marie-Louise „Lullu“ Spång

Min syster Elisabeth föddes 1942 i Bromma en förort till Stockholm. Hon var mellansyster av oss tre systrar.

Min äldsta syster Helena kommer fortfarande ihåg, när hon som fyraåring varit isolerad på sjukhus en längre tid. När hon slutligen fick träffa sin familj kom hennes då tvååriga syster Elisabeth och gav henne sin älsklingnalle. Själv var jag yngst. Men från mina tidigaste minnen minns jag Elisabeth som en vänlig och omhändertagande person, trots att hon bara var två äldre än jag. Som femåring fick hon ta ansvar för mig i lekskolan- jag var då tre år och för liten för att börja. Men tack vare Elisabeth fick jag följa med. Hon hade persikokinder och ett soligt leende
Vi växte upp i ett villaområde. Vår far var docent i historia, arkivarie och tidvis författare, vår mamma konstnär. Båda var ganska upptagna. Elisabeth tog ofta hand om de yngsta barnen i kvarteret. På somrarna i min mammas barndomshem på landet passade och sysselsatte hon ofta sina yngre kusiner. Hon var en inkännande person som tidigt tog parti för de svagaste .
Efter studenten i början av 1960-talet läste hon psykologi på Stockholms
universitet och arbetade sedan några år som barnpsykolog på Erikastiftelsen i Stockholm. Hon kom också att intressera sig för flyktingfrågor och arbetade för IM (Internationell människohjälp). Hon arbetade i flyktingläger i Vrigsta, Tivedstorp och Berlin där hon i slutet av 60-talet lärde känna Peter.
De senaste tio åren arbetade hon ideellt som ordförande i Eisenbergs församling. Hon drev igenom förnyelse och skapande av förskoleverksamheten och stödgrupper för misshandlade kvinnor.
Det var inte bara vänlighet och empati som kännetecknade Elisabeth. Hon hade också en fantastisk humor och en förmåga att förvandla tungsinthet till glädje och skratt. Många av mina kusiner och hennes vänner minns detta med stor värme trots att de inte träffats på många år. Detta hindrade inte henne från att samtidigt vara beslutsam när det behövdes
Som vuxna har vi systrar träffats regelbundet med barn och barnbarn speciellt på somrarna i Österlen. Alltid med empati och glädje trots att hon var den som fick översätta mellan våra olika språk.
Hon var en beläst och bildad person som aldrig gav upp. Detta visade hon speciellt prov på de sista månaderna i sitt sitt liv under sin sjukdomstid.
Vi kom till sjukhuset i Jena på eftermiddagen annandag pingst. Det kom att bli hennes sista dag i livet. Jag sa då
-Detta har du verkligen inte förtjänat!!
Elisabeth svarade att hon tyckte att hon ändå hade haft ett bra liv. Hon hade fått se sina båda söner växa upp och dessutom fått följa sina två fina barnbarn.

För oss som stod henne nära lämnar hon ett stort tomrum efter sig.

Marie-Louise „Lullu“ Jägerskiöld Spång

Bergshamra för alla nu

Bergshamra för alla nu

Vårmorgonen den 4 maj känns sval, där vi står utanför Confidencen bland lindar och bokar vars blad tränger ut och bildar små ljusgröna trumpeter. Henrik Waldenström stegar fram från sin bil med ett kikarstativ på ryggen. Snart har han levandegjort Confidenscens historia som stall på 1600-talet, som Sveriges första opera och teater på 1700-talet, som en murrig festlokal och tillhåll för kungahusets maitresser på artonhundratalet och första hälften av 1900-talet ett övergivet hus på väg att förfalla tills Kerstin Dellert och prinsessan Christina väckte upp det ur dess törnrosasömn. Denna typ av levande berättelse får vi varvat med inblickar i det mångfacetterade fågelliv som Ulriksdal bjuder oss denna årstid. Genom stativkikaren kan vi se stenknäcken med sin kraftiga näbb tydligt i närbild, liksom skogsduvan och duvhöksboet uppe i en tall i skogen bakom Villa Beylon. Där tar vi så småningom vår frukostpaus. Vi lockar till oss svartmesar genom en fågelljuds app på iPhone som Lars Holm tagit med. Henrik påpekar att man måste använda dessa fågelljudsappar med försiktighet annars kan det skapa förvirring i fågelreviren. En fågelskådare lockade en gång till sig en uggla på detta sätt och blev blind på ena ögat genom den uggleattack han åstadkom.
Tack vare dessa återkommande vårvandringar som BFA anordnat, kan jag nu identifiera de flesta fågelljud och fåglar i vår park och skog. Jag känner igen de olika tidsepoker som präglar parker och arkitektur. Det är kunskap och kultur som jag kan förmedla till barnbarn och vänner. Det är kunskap och kultur som berikar och ger allt större glädje på mina dagliga promenader med hunden Laban. Kvällen den 4 maj avslutas med ett tv-program om Confidencen och Kerstin Dellerts liv- En dag som började och slutade med stor kultur.
Om jag vill och har tid kan jag njuta av Sjöstugans aktiviteter med familjepyssel, filosofikaféer, sångaftnar, ljusfest vid allhelgonahelgen och musikunderhållning under den ljusa årstiden allt detta i samarbete med Berghamra för alla och Sjöstugans vänner. I år ska vi också fira vårt tjugoårsjubileum runt Sjöstugan den sista lördagen i augusti. Jag hoppas vi får fortsätta tjugo år till

Lollo Spång

Hur det började

Så började det

– Hur började det egentligen?
– Det var en ganska otäck stämning i Bergshamra just det året! Man påminns om det när man tar del av vad som hände i Norge och även det som händer Malmö .
Jag sitter i köket tillsammans med Christina Lovén och pratar om hur det hela började när Bergshamra för alla bildades för 20 år sedan, 1992 .
– Ja, det var ju det där med lasermannen eller hur!
Vi hade hela tiden känslan av att han skulle slå till även här i Bergshamra. Vi visste ju att det var i liknande förorter det hade hänt! Förorter med småföretagare i gathörnen där det dessutom var lätt att obemärkt smita iväg. Folk var så rädda särskilt de från andra kulturer med mörkt hår. Till slut var det några från Bergshamra som träffades på en manifestation på Skansen och som alla sa att vi måste göra något nu! Sen blev vi ganska snabbt ett gäng som turades om att stå vakt vid alla småföretagare här speciellt vid gatuköken. Det kallades ’Vän i butiken kedja’
– Vilka var ni från början?
– Det var Maria Henriksson, Anne-Marie Storck, Åke Johansson, Eva Lexell, Anna Bonta, Gert Anger, Lars Farago, Annika Malmsten, Annika Nordin, Åke Cronebäck, Ragnhild Rossipal, Jörek Orreby, Onofre Valle och tyvärr kommer jag inte ihåg alla namn på rak arm. Ganska snart ville vi göra mer för samvaron i Berghamra och så bildades föreningen. Vi hade matkvällar från olika kulturer med uppträdanden och augusti nittiotre kom första festivalen på ängen mellan IP och Illerstigen. Därefter bildades bl.a Slåttergruppen och Berghamrakonstnärerna som var knutna till BFA . De välbesökta festivalerna pågick många år framöver..
– Ja, jag minns slåttergruppen som vårdade ängarna i Södra Bergshamra och Tivoliudden som var så vanvårdade. Massor av människor samlades och slog med lie och i början på året beskar vi äppelträden. .
– Våren nittiofyra hade vi flera öppna diskussioner på biblioteket om rasism och integrering med bl.a Mauricio Rojas.
Plötsligt kommer jag ihåg när intresset tändes hos mig på allvar för BFA. Jag hade bänkat mig på biblioteket just den gången Mauricio Rojas var där och biblioteket var smockfullt. Ryktet om evenemanget hade nått ända till diverse skinnskallar och Ny demokrati i Täby, som aggressivt överhopade arrangörer om anklagelser vad gällde flyktingar, invandrare och invandrarpolitiken . Jag kände hur ilskan steg och reste mig och höll ett liknande historiskt anförande som nu sist Fredrik språkforskaren hade på tv om alla utländska influenser vi haft genom århundraden. Det var då jag anslöt mig..

Festivalerna utvecklades alltmer med en fredagskväll på torget med företagarna och uppträdanden, på lördagar vid Motorcykelklubben vid Brunnsviken med barnaktivitet och musikgrupper oftast med Bergshamra-anknytning och söndagar med spelmansuppträdande och Bergshamrakonstnärernas konstutställning i skolan. Dessutom förekom ungdomsfestivaler. Aktiviteterna späddes dessutom på med årliga kulturvandringar, fågel och fladdermusvandringar, diskussioner med politiker inför val eller ombyggnader, barnaktiviter uppträdanden på More och Sjöstugan. Flera gånger om året utkom vi med tidningar som senare år har ersattes av vår hemsida http://www.bergshamra.org

Lollo Spång

Leo och Gustav

Sommar vid Pojo 1879 och 1881 Marie-Louise Spång 2012-05-07

Pojovikens vatten glimrar mellan björkstammarna när Leo och Gustav beger sig ner till bryggan. Luften är fylld av lindblomsdoft och ladusvalornas skrin. Gustav har just fyllt tolv och Leo ska fylla tolv i höst. De är så glada att träffas. Båda vaknade extra tidigt denna dag . De har inte träffats på länge kusinerna. Egentligen är Leo kusin med Gustavs mamma Helena. Gustavs mormor Louise är Leos faster. Det är hos henne de nu är sommargäster. Gustav har varit där extra länge eftersom han inte haft någon skola att gå till sen den olyckssaliga dagen då han blev relegerad från Books Lyceum, det läroverk som anses vara det bästa i Finland. Leo är på besök med sin mamma Augusta och sin styvfar Ante. De har kommit tillsammans med båt från Stockholm för att besöka släktingarna. Annars bor Leo med sin mor, styvfar och tjänstefolk på Sturegatan alldeles invid Humlegården och går i en skola Atheneum som han älskar. Trots att pojkarna inte setts på länge, var det som om de aldrig varit ifrån varandra..
– En roddbåt! Den lånar vi en stund, säger Gustav.
– Får vi det? Vi borde nog fråga? Så roligt de skulle vara att ro tillsammans!
– Om vi skulle fråga, skulle de inte låta oss ro själva!
En häger flyger över himlen och runt bryggan kväker änder. Längre bort i vassen simmar sothönor. Leo älskar naturen särskilt den här i Pojo. Båten kränger och guppar innan de har lossat. Sen sitter de där andäktigt tysta. Det prasslar i vassen. Vid en brygga längre bort tvättar en kvinna kläder med sina barn. Två pojkar är i Gustavs och Leos ålder och de hjälps åt. Gustav ror längre ut. De känner sig befriade från alla vuxnas bekymmer. Rätt vad det är börjar Gustav sjunga en rolig nidvisa om sin skola. Hans röst ljuder högt över Pojo och Leo skrattar. Alltmedan Gustav sjunger ror han allt häftigare och skrattar så att han måste släppa årorna ett tag. Plötsligt ligger båda årorna och guppar på var sin sida om båten och skratten förbytts i bestörtning. De försöker nå årorna genom att använda båtshaken men lyckas inte. .
– Vi måste nog få hjälp, säger han.- Hjälp oss med årorna! Hjälp! ropar han.
– Vi kunde simma ikapp årorna, men jag har precis lärt mig! säger Leo
– Det är för farligt!
Efter en bra stund hör de hur det plumsar längre bort. Någon kommer simmande. Det är pojkarna de tidigare sett med tvätterskan på bryggan. De simmar rakt mot årorna och tar sen var sin och simmar mot båten och räcker dem vördnadsfullt mot Leo och Gustav.
– Tack så mycket! Ni har räddat oss tack!!!
Nu bär det snabbt av hemåt och det är Leo som ror den här gången.
– Säg inget om det här! Jag vill inte göra mor ledsen! vädjar Gustav.
På gården har Gustavs mamma, mormor och alla Gustavs sex syskon vaknat. En rejäl frukost står framdukad.
– Men var är nu Leo och Gustav? utropar Leos mor Augusta förvånad.
– Vad ska vi ta oss till med Gustav? Han är en riktig olycksfågel. Bara de inte hittat på något galet! säger gamla Louise barskt
– Snart orkar jag inte mer! Men det blir väl andra bullar när han börjar i militärskolan Fredriksberg, fortsätter Gustavs mor Helena.- Jag förstår inte vad det tar åt pojken ibland. Det är helt oförsvarligt att krossa fönster som han gjorde tillsammans med andra illbattingar i klassen.
– Det var väl ändå väl hårt att relegera bara honom och inte de andra bråkstakarna. Tur att han kom in på Fredrikshamn. Det ska säkert göra honom gott , tröstar Augusta.
Jag undrar egentligen hur Helena har det tänker Augusta. En odåga har hon till man, Carl- Robert som inte kan sköta affärer. De har tvingats sälja det mesta av den jord de ärvt och ändå blir det bara nya skulder och nu har han rest till Paris under förevändning att han ska göra dem rika med en ny uppfinning. Augusta hörde berättas att någon sett honom spela kort där i sällskap med en elegant dam. Det vill hon inte berätta för Helena. Louise försöker göra efterforskningar hos hans släkting Nordenskiöld polarseglaren som med jämna mellanrum passerar Paris.

Två år senare träffas pojkarna igen. Naturens skönhet är precis densamma, ladusvalornas läten och jakt efter insekter, lindblomsdoften och ändernas kvackande vid bryggan. Gustav har blivit lång och vacker och. Leo stilig och kraftig. Båda är i målbrottet. Leo har förlorat sin styvfar och Gustav sin mor. Den här gången är de tysta och alvarliga när de träffas.
– Vi tar en simtur, säger Gustav. Det bästa jag vet är att ta ut mig och bli trött, så att jag slipper grubbla! Nu simmar de fram och tillbaka över Pojoviken under tystnad, en simtur på en och en halv kilometer. Där ute som i ett ingemansland av vatten och havsfågelljud kan de lugnt förnimma bilderna av dem de älskar och aldrig mer kommer att återse. När de simmat till andra sidan andas de häftigt och sätter sig för att vila en stund i morgonsolen.
– Det värsta, säger Gustav mellan andetagen. – Det värsta är att jag gjorde mor så orolig att jag tänker att det är mitt fel. Hans målbrottsröst skär sig.
– Det är inte ditt fel!! Lika lite som det är mitt fel att farbror Ante dog! Hon fick ju lunginflamation! Det rår du inte för Gustav! säger Leo bestämt där han sitter andfådd mitt emot Gustav på en sten som fortsätter anförtro sig för Leo.
– Om jag bara kunde slippa Fredriksberg och få syssla med musik, språk och spännande böcker. Jag vill inte bli krigare!!!
Gustav har under dessa år saknat sin pappa som lever i Paris. Han vill inte tro att hans pappa varit otrogen och dessutom spelat bort resten förmögenheten och gett dem dubbelt upp i skulder. Hälften av skulderna gick inte att betala trots att de sålt allt. Konkursboet har mormor Louise fått reda upp genom rika ogifta släktingar som kunde köpa gården Villnäs. Alla fina möbler och allt silver såldes. Mamma Helena skrev artiklar i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning för att försörja familjen. Familjen flyttade till mormor Louise i Sällvik där Helena blev allt sjukare under hösten. Strax efter nyåret artonhundraåttioett dog Helena trettioåtta år gammal. Hennes sju barn blev moderslösa. Deras far kom till begravningen för att åter resa till Paris och den andra kvinnan. Louise som hunnit bli sjuttio år skrev brev till släkten för att få hjälp att dela på ansvaret för barnens uppfostran och utbildning.
I breven till dem skrev hon: – Dessa barn måste få bättre utbildning än era egna om de inte ska tvingas till ett liv som drängar eller pigor! Som ni alla vet har de inte några tillgångar alls nu!
När Augusta får brevet ligger hon vaken hela natten. Jag borde ta ansvar för Gustav! Då skulle Leo få en bror han alltid saknat! Om bara Ante hade varit frisk och stark och jag inte fått ta ansvaret själv! Gustav är känslig och behöver en man som han kan se upp till och som kan få pli på honom!

Hur gick det sen
Leos styvfar dog samma år och Augusta som är trettionio år gammal blir återigen änka. Hon undersöker sina tillgångar och fortsätter att bo i Stockholm tillsammans med sin enda son Leo vars intresse för biologi och friluftsliv hon stöttar. Leo tar studenten på Nya Elementar och studerar sen i Uppsala till Biolog.
Fem av Gustavs syskon sprids i Sverige där det på den här tiden fanns så mycket större möjlighet för utbildning än i Finland som hörde till TsarRyssland. Där behövde man antingen jord eller en militärutbildning för att nå verklig framgång. I Sverige däremot hade industrialismen tagit fart och därmed behovet av ingenjörer och vetenskapsmän. Barnens släktingar tar hand om och motiverar fem av syskonen till framgångsrika yrkesmän. Gustavs yngsta syster Anna dör helt liten på ett lyxinternat i Peterburg där hon fått en gratisplats. Ansvaret för Gustavs utbildning tar Louise och hennes son Albert Julin från Fiskars. Gustav blir kadett på Fredriksberg men relegeras följande år igen, då han smugit sig ut på kvällarna och lurats genom att bädda ner sina kuddar. Han fortsätter en betydligt hårdare rysk militärutbildning i Petersburg. Han gör snabb karriär som löjtnant i Petersburg. Av tsaren får han i uppdrag att ridande korsa hela Ryssland för att undersöka stora landområden österut och stiger snabbt i graderna. Under revolutionen klarar han sig genom att klä ut sig, kommer tillbaka till Finland och leder Finland genom tre krig mot de framväxande Sovjet som ville införliva Finland. Gustav Mannerheim blev Marskalk och Finlands president.
Leo Jägerskiöld blev professor i marinbiologi och fick sju barn, varav den näst yngsta var min pappa. En stor del av sitt liv bodde Leo i Göteborg med sin familj, där han planerade och ledde det Nya biologiska museet i Slottsparken och forskade på Kristineberg ett marinbiologiskt center på västkusten. Nästa gång Leo och Gustav ses förtroligt på tumanhand blir trettiosju år senare när Leos äldsta son stupat i Tammerfors nittonhundraarton. Även en sonson stupade i vinterkriget i början av fyrtiotalet. Farfar skrev på fyrtiotalet sina memoarer. Hans yngste son Stig skrev en biografi över Gustav Mannerheim. Biografin bygger till stor del på brev som Gustav skrev och som Stig lånade från olika släktgårdar runt om i det svensktalande Finland. Det är ifrån dessa två källor jag hämtat stoff till berättelsen.

Sommar vid Pojo 1879 och 1881
Marie-Louise Spång 2012-05-07

Möte med mig själv

Möte med mig själv Marie-Louise Spång 31 mars 2012
Jag hade turen att som kvinna födas på rätt plats i rätt decennium. Som svensk kvinna född på fyrtiotalet var det aldrig någon som på alvar ifrågasatte min valfrihet och mina rättigheter. Framtiden såg ljus ut för de flesta. Det fanns inte mycket att behöva vara rädd för. Vi tillhörde den barngenerationen, där barnen kunde springa ut själva på gator och gårdar och som ännu inte ansågs behöva hjälm i vilda skridsko och cykellekar, den generation som i tonåren kunde få jobb på loven om de ville, bryta mot tabun och klassgränser om de ville. Jag tillhörde den första kvinnogenerationen som hade ett eget mode och som till rock´n roll och Beatles slutade att vänta på att bli uppbjudna och istället dansade om vi själva ville som vi själva ville. Jag tillhörde den generationen som slutade nia och titulera, den generation som samlades i grupp för att protestera mot de äldres misstag och som skapade egna riktlinjer för fri kärlek och preventivmedel. Ändå kunde jag som frånskild i välfärdssamhället förbli yrkesarbetande, självständig och skapa en kreativ och bra uppväxt för mina barn. Senare kunde jag som snart femtioåring ta chansen att börja en ny relation och förälskelse. Hur mycket har detta format den jag är just nu? Blev valen för många och för svåra vad gäller att hitta yrke och den jag ville dela mitt liv med?
Om jag hade fötts ett sekel tidigare i samma släkt vem hade jag varit då? Om jag gått över klassgränsen i min förälskelse, hade jag då förskjutits eller blivit galen som fröken Julie? Hade jag som min mammas ogifta fastrar och vävt och broderat kuddar i en lugn tillvaro eller blivit en uttråkad hemmafru med tjänstefolk eller en medellös kvinna som fick jobba för två och ändå inte räcka till. Hur hade mitt liv blivit i ett annat land? Hade jag blivit stenad om jag bott i Iran eller våldtagen och skjuten om jag bott i Chile, Sudan eller Sovjet. Jag borde väl vara frimodig och glad jämt som i frihet fått uppleva och se så mycket? Lyckan jag känner över att få bestämma över mitt liv, att kunna njuta av blåsipporna och fågeldrillar i den vaknande vårskogen, att se mina döttrar blomma i sina yrkesliv och som mödrar. Denna lycka förmörkas av skulden och vanmakten när jag tänker på dem som inte fick det som jag fått och som istället föddes på fel plats på fel tid. När jag tänker på allt det jag ville skulle hända under mitt liv i världen som att stoppa urangiftsspridning och att sprida fred och jämlikhet för kvinnor och barn.
Allt detta tänker jag på medan jag restaurerar några gamla stolar som följt mig sen jag var liten , med ett ovanligt formspråk i romantisk empir och svängda ben. Den vita färgen har torkat och jag klipper till ett grovt vävt mörkt möbeltyg med ljusare infällningar. Jag vänder stolarna för att se om den nästan tvåhundra år gamla sadelgjorden har hållit och får en hälsning från svunnen tid, inte från mina förfäder utan från den målare som sist målade stolarna. Med snirklig stil står ’Målad av Axel Timan Udden i Bleckingsta 9 maj 1917’. Medan jag spänner tyget och nitar fast det med häftpistolen känns möblerna och tidevarven som flytt verkligare. Att renovera dem varsamt är som att hälsa på bakåt i tiden, som också är en del av mig.

Att bli gammal

ATT BLI GAMMAL Marie-Louise Spång lördagen den 26/11 2011

– Mormor, mormor hörde jag någon ropa bakom mig för snart tio år sen. Det var min tio år äldre kusin.. Hon skrattade och tyckte jag hade blivit en avbild av hennes mormor, min farmor. Jag blev lite förskräckt. Jag mindes min farmor som mycket gammal och strokebruten. Hon mindes min farmor, sin mormor som yngre.
När jag tänker på åldrandet, kommer det sorgliga bilder och tankar till mig. Jag har just kommit hem från äldreboendet Kattrumpstull där min dementa svärmor Anna-Brita bor. Idag frågar hon vem jag är och tror att hennes son Clas är hennes bror Gustav. Hennes ögon har nästan försvunnit in i sina hålor vartefter demensen tilltog. De stirrar tvivlande förvånat när vi på nytt presenterar hennes förstfödde son som hon själv burit på och fött fram för snart sextioåtta år sen. Jag smeker henne på kinden innan vi smyger ut. Samtidigt är mina tankar hos min dotter i Paris som just nu föder fram sitt andra barn. Det är så stort att leva och samtidigt framstår livet så kort när man som sextiosjuåring fått ett större perspektiv framåt och bakåt. Jag minns som barn, när mina fastrar och min mammas kusiner var över sextio, hur lastgamla jag tyckte att de var, hur de gick med käpp och förfasade sig över nymodigheter. Hur jag själv tänkte att min generation skulle göra världen bättre. Det börjar bli knappt om tid nu.
Ändå har allt nära omkring mig fått ta mer plats än världen utanför, morgonvandringar med Laban, besöken hos Clas sons familj, min systers sons familj, mina döttrars familjer och besöken på äldreboendet. Varannan måndag är det skrivargrupp, onsdagar Tao Tchi chigongen, torsdagar fransk litteraturläsning och på söndagarna skulpterar jag. Dagarna går. En nära vän drabbades av cancer i höst. Jag prioriterar att följa henne till cellgiftsbehandlingen varannan onsdag istället för Chi gongen. Två andra nära vänner dog i cancer under årens lopp innan jag förstått hur sjuka de var och livet fortfarande rusade fram. Ibland känner jag av mitt knä, kanske sviter sen jag slog vår äng i Österlen med lie för snart ett halvår sen. Jag fick mycket beröm av tandhygienisten sist. Fickor och tandsten hade minskat i omfång. Jag vårdar mina tänder bättre och äter mindre sött, även om vi unnar oss att äta gott Clas och jag. Vi fick en andra chans när vi fick varandra fast vi hunnit bli femtio båda. Vi tar till vara på det vi har kvar och har väl lagt ut några kilon sen dess.
Äntligen kommer beskedet från Paris! Det blev en liten pojke, välskapt och fin min andra dotterson på fem veckor. Min dotters lycka och eufori tränger rätt in i mitt hjärta och jag blir så varm och glad inombords.

Smärtpunkter

– We shall not, we shall not be moved! We shall not we shall not be moved! Just like the tree that standing by the water. We shall not be moved…Sången skallar genom leden av protesterande människor som tågar. Solen strålar från en klarblå himmel i slutet av maj nittonhundrasextiofyra. Svetten lackar under min gröna parkas och egenhändigt virkade tröja där jag går med mina hårda träskor. Jag känner stor gemenskap med dessa människor trots att de flesta är obekanta. Det som betyder något är att vårt mål är detsamma. Vi har gått så ändå ifrån Vällingby och nu närmar vi oss Fridhemsplan. Inne i centrum ska olika anföranden hållas mot de vansinniga planerna att i Sveriges försvar ha kärnvapen. Freds och Skiljedoms-föreningen står bakom denna mäktiga demonstration. Innanför trätofflorna har jag två stora vattenblåsor. En av dem spricker precis när vi nått vårt mål och sprider en smärta i foten. Det tar jag hand om när jag kommer hem, tänker jag. Ett år tidigare hade jag sett på demonstrationer utifrån eller på TV. Demonstranterna det var de som trodde de kunde påverka. Dit hörde inte jag tänkte jag då. Ändå avskydde jag hela tiden kärnvapen. Sommaren därpå träffade jag mina åsiktsfränder och tog själv steget ut.
Det blev inga kärnvapen i Sverige den gången och inte senare heller! Om det berodde på folkets demonstrationer eller främmande makters inflytande vet inte jag. Jag vet bara att ett av mitt livs stora smärtpunkter var att ta del av vad som hände i Hiroshima och Nagasaki. Senare blev det också att ta del av vad som hände och händer människorna i Tjernobyl , Fukushima och Fallujah. Lidandet i Tjernobyl och Fukushima är resultat av felbedömda och felskötta kärnkraftsbyggen och i Fallujah ett medvetet amerikanskt skjutande med projektiler bestyckade med utarmat uran. Detta har lett till katastrofer som för en oöverskådlig tid framåt förgiftar marken och människor och skapar cancersjukdomar och missbildade barn för otaliga generationer i framtiden. Medvetandet om detta har skapat en smärta i mig. Vetskapen om att människan, denna intelligenta varelse, har skapat ett ämne, som om det kommer i felaktiga händer kan radera allt liv och alla våra kommande barns liv på jorden, har skapat en kollektiv rädsla och smärta i mänskligheten.