Igår den 23 januari såg jag två intressanta program med tanke på det jag tidigare skrivit. Det första hette ‘ Jakten på den demokratiska skolan’ P1, en inspelning från Australien eller möjligen Nya Zeeland med barn i 10-13 årsålder. De visade en skolform där barns eget ansvar fungerade med hjälp av inspirerande lärare och fantasifulla hjälpmedel som digitalkamera, dator och det omgivande samhället. De visade också hur matematiklektioner fungerade så att barn hjälpte varandra att reflektera och förstå och de speciellt intresserade fick fördjupa sig i ämnet. Vad som skulle varit intressant att veta mer om, skulle vara om dessa barns tidigare skolerfarenhet i förskola och lågstadieålder. Jag tänker att om de hade haft Nya-zeelandsmodellen vad gäller tidig tvåspråkighet, läsinlärning och språkutveckling så skulle det säkert underlätta och tidigt gjort dem vana vid detta reflekterande sätt, som man inte bara har nytta av i språkutveckling utan även i matematik.
Det andra programmet sändes i Kunskapskanalen och hette ‘Barndomens försvunna äventyr ‘ Det var inspelat i Stor-Britannien och USA och handlade om lekens betydelse. Man ser det som en stor skada att barns fria lek utan vuxnas inblandning nästan försvunnit på vissa håll. Därför har man i vissa skolor helt förändrat skolgården. Utbud på fantasieggande material har gjort skolgårdar och lekparker till färgglada och fantasifulla platser där barn inbjuds att skapa sina egna lekar. Man har större utbud av klätterväggar, klätterträd, tyg och pappkartonger att bygga med eller klä ur sig med. Barnen ljublade och njöt och alla såg ut att ha roligt även de som tidigare på vanliga skolgårdar mest stod och tittade på.
Forskare har kommit fram till att det skadar barn mer att inte bli stimulerade till fri lek, än om de någon gång under barndomen bryter ett ben eller arm. Precis som när de lärde sig gå och faller måste de få pröva sina egna gränser i leken. Barn som får denna erfarenhet blir mer kunskapstörstiga och antalet mobbare och mobboffer minskas radikalt. Man sa också att det finns ett sammanhang med psykisk hälsa i vuxen ålder. De som inte fått erfarenhet av fri lek drabbas oftare av depression, psykisk ohälsa och självmord. De barn som blivit helt beskyddade från olyckor får en större benägenhet att ta felaktiga risker som vuxna och råkar då ut för fler olyckor.
Många vuxna och speciellt många lärare har påstått, att äventyrsskolgårdar skulle vara alldeles för farliga. Denna rädsla hindrade därför förändrandet av skolgårdar. Jag minns en sådan diskussion från en skola i slutet av 70-talet, där jag jobbade och där majoriteten av lärarna röstade med tillsyningsläraren och emot klätterställning, gungor och kartongmaterial, för att fortsättningsvis ha en platt, tom och asfalterad skolgård. Detta blev liksom den skilda språksynen orsaken till att jag bytte skola på slutet av 70-talet. Min nya skola hade visserligen en trång skolgård med en liten bergsknalle med ett par träd och rutschkana. Någon slog sig ibland på knallen men lekglädjen övervägde.
Jag hoppas att TV-programmet och den diskussion som pågår i dessa länder även ska inspirera oss i Sverige så att vi äntligen förändrar våra skolgårdar till äventyr och roliga platser!!
Clas och Lollo 